Lars Wirténs blogg

Billström goes satiriker

2011-01-24T11:29:00.003+01:00

Komik på hög nivå när SVT:s Rapport intervjuar Tobias Billström angående ambassadsprotokollet från Wikileaks. Ingen satiriker i världen hade gjort detta bättre. Medieträning när den har åkt i diket...Har Tobias Billström bara fått lära sig A:et i ABC-tekniken, Answer-Bridge-Communicate? Han måste väl rimligen inse att det sitter massor med folk framför TV-apparater och datorskärmar och undrar vad han egentligen menade, om han överhuvudtaget har sagt så och i så fall möjligen i ett större sammanhang? Vad han uppenbarligen inte inser är att han nu har gjort en klassiker som redan sprids runt på bloggar, facebook, youtube och att spridningen blivit enormt mycket större på grund av hans inrepeterade robotsvar. Imponerande att han lyckas se så totalt obesvärad ut i och för sig. Eller kanske snarare skrämmande.

Så alla som kanske känner sig lite osäkra på hur man ska hantera media i en eventuellt jobbig sits: gör för guds skull inte som Tobias Billström. Använd HELA ABC-tekniken. Svara på frågan (som Billström faktiskt gör) fortsätt med en snygg brygga (t ex "men jag skulle vilja passa på att understryka...") och leverera budskapet (t ex "...att detta är en oerhört komplex fråga där det lätt blir fel om citat tas ur sitt sammanhang. Jag har hela tiden hävdat att...etc").

Det är visserligen lätt att sitta på läktaren, men Billströms dikeskörning är fantastisk i sin enspårighet.

Se hela intervjun med Tobias Billström i Rapport.

H2O nästa stora CSR-fråga efter CO2?

2010-09-24T09:28:00.002+02:00

Sveriges Informationsförening arrangerade den 21 oktober ett seminarium i Stockholm med rubriken "Hållbarhetsarbetet och kommunikation - framstegen, bakslagen och framtiden". Klockrent ämne med intressant rubrik - klart man tog sig till huvudstaden. Nu var det väl lite si och så hos föredragshållarna med att hålla sig till den rubriken. Men dagens första talare, Staffan Söderberg från WWF och vice ordförande i ISO 26000, höll sig föredömligt till ämnet och hade en hel del intressanta insikter och erfarenheter att dela med sig av.

Staffan Söderberg klargjorde exempelvis att den omtalade och kommande standarden för CSR, ISO 26000, inbegriper samtliga ben i den så kallade "triple bottom line": socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar verksamhet. ISO 26000 är alltså inte begränsad till det sociala ansvaret. Med den definitionen som grund inkluderar jag för enkelhetens skull miljöarbetet i CSR-begreppet i fortsättningen av texten.

Staffan Söderberg noterade följande framsteg i CSR-kommunikationen de senaste åren:
- Redovisningarna blir i allt högre grad integrerade med årsredovisningen.
- Flera intressenter gör allt oftare gemensam sak och samarbetar hellre än motarbetar varandra.
- Pilotfall med tillräcklig potential börjar dyka upp.
- Fler välförankrade verktyg för mätning och redovisning börjar dyka upp.
- Större öppenhet.

Söderberg pekade också på ett antal bakslag:
- För få incitament för de som går före.
- Brist på förenklade verktyg för små och medelstora företag.
- Hållbarhetsagendan är fragmenterad, många vill ha en del av kakan.

En trend som Staffan Söderberg tycker sig se som går i positiv riktning är att organisationerna från att ha haft ett stort internt fokus på CSR-arbetet, börjar man mer och mer titta på själva produkten man erbjuder. För att förenkla: från att mäta de anställdas resor finns en ökad ambition att förändra produkterna mot att bli mer hållbara och på så sätt minska exempelvis klimatpåverkan.

En annan framtidsspaning, som jag själv i och för sig har förutspått de senaste tio åren (jo faktiskt) är vattenfrågans ökade betydelse. De senaste åren har allt fokus varit på CO2. Enligt Staffan Söderberg, och jag håller med, kommer H2O bli nästa stora fokus som kanske till och med kommer att ta över koldioxidfrågan som vår största utmaning.

Idag talas mycket om det ekologiska fotavtrycket. Men än så länge är det ingen som redovisar vattenfotavtryck. Att kommunicera den aspekten, det kommer att ge väldigt hög trovärdighet, konstaterade Staffan Söderberg.

Apropå vatten. Gissa hur mycket vatten som krävs när du köper en caffe latte. En kopp? Nänänä. Så enkelt var det inte. 200 liter! I varje moment, från engångsmuggen (om du tar med) till locket, till mjölkproduktionen till kaffeodlingen (tänk all bevattning!). Så det där vattnet som tillsätts vid själva bryggningen, det är bara, bokstavligen talat, en droppe i havet.
En annan fråga: Hur mycket vatten konsumerar du per dag? Håll i dig nu: 6 000 liter! Bara att köpa en t-shirt i bomull kräver 2 700 liter!

Manar till eftertanke. Medan vi funderar på vår vattenkonsumtion kan vi ju grunna på CSR-begreppet. Borde inte s:et bytas från att stå för "social" till "sustainability"? Så att vi en gång för alla kan enas om ett gemensamt begrepp och börja tala samma språk.

ISO 26000 publiceras förresten den 1/11 på www.iso.org/sr. Kolla in det!

Wirtén söker miljö/hållbarhet/CSR-kommunikatör

2010-06-29T14:33:00.000+02:00

Nu söker Wirtén en PR-konsult med erfarenhet av miljö- och hållbarhetskommunikation. Du är antingen kommunikatör eller miljövetare i grunden, och du böra ha så pass lång erfarenhet att du även känner dig trygg i att som konsult jobba strategiskt med kommunikation. Du bör även ha god erfarenhet av att jobba operativt med PR-frågor som medierelationer och sociala medier. Erfarenhet av miljö- och hållbarhetskommunikation (som kan vara mycket annat än hållbarhetsredovisningar) är ett krav. Om du tycker detta låter som jobbet för dig, hör av dig till mig på lars@wirten.se!

Vår definition av miljö- och hållbarhetskommunikation

2010-03-31T12:01:00.004+02:00

Vad menar vi egentligen när vi pratar om miljö- och hållbarhetskommunikation? Finns det några särskilda kännetecken och krav? Vi på Wirtén har vänt och vridit på frågan och kommit fram till en slags definition av begreppet (Tack till Victoria Olausson vars bok Grön kommunikation har varit en god inspirationskälla i våra diskussioner!):

För att kunna kommunicera miljö och hållbarhet krävs att organisationen strävar efter att vara såväl hållbar som kollbar. Det innebär att
– agera för en hållbar verksamhet
– driva förändring för hållbar utveckling i dialog med olika intressenter.

För att driva förändring och bygga dialog krävs att kommunikationen präglas av
– öppenhet
– ärlighet
– substans
– balans
– frekvens.

Hållbar kommunikation gör det möjligt för omvärlden att själv värdera ett företags eller organisations hållbarhetsarbete. Saknas öppenhet, ärlighet, substans, balans och frekvens kommer intressenterna att söka sig till andra källor. Dessa kommer då att prägla bilden av företaget eller organisationen i högre grad än om ovanstående faktorer är på plats.

Grön kommunikation reder ut begreppen

2010-03-05T09:13:00.003+01:00

Så finns den äntligen: boken som på ett lättfattligt, överskådligt och konkret sätt belyser det vi kallar miljö- och hållbarhetskommunikation. Victoria Olausson har med ”Grön kommunikation” gjort oss som intresserar sig för ämnet en välgärning.

Bara dispositionen och omfånget är i sig värd varsin guldstjärna.

Dispositionen för att Victoria Olausson förtjänstfullt använder första halvan av boken till en i högsta grad relevant omvärlds- och organisationsbeskrivning kopplat till det allt mer ökande miljömedvetandet. Hon bygger på så sätt en grund och referensram för de vidare resonemangen kring grön kommunikation.

Omfånget för att hon sätter punkt efter cirka 140 sidor. Perfekt, jag imponeras inte ett dugg av tegelstenar med långa och invecklade resonemang.

Victoria Olausson utgår från en modell där hon delar in organisationers förhållande till våra miljöproblem i tre kategorier: Den första utgörs av företag utan miljöarbete, den andra av företag med ”det klassiska miljöarbetet” och den tredje kallar hon 3.0-företagen med ett integrerat grönt och etiskt tänkande.

Bokens fokus ligger naturligt på företag som enligt Olausson har nått 3.0-nivån. Hon exemplifierar förtjänstfullt med företag som Ben&Jerry, Patagonia, Body Shop, Hipp, Saltå kvarn, Scandic, Max med flera. Gemensamt för 3.0-företagen är det visionära, att leva som man lär och att skapa relationer.

Bokens andra del fokuserar på kommunikationsarbetet. Det kanske mest intressanta avsnittet är när Olausson går igenom inte bara skäl att berätta om miljöarbetet, utan också skäl att tiga. Just svenska företag kommunicerar ofta mycket försiktig sitt miljöarbete, vilket faktiskt kan ha sina skäl. Ett som jag själv funderat en del på är det faktum att de som kommunicerar sina miljöåtgärder också får kritik, medan de som inte gör något alls undgår granskning. Det här är ett problem som framför allt journalistkåren borde ta sig en funderare kring.

Men självklart är skälen att tala de mest intressanta. Olausson pekar på fyra skäl:
• Du vill avge ett offentligt löfte
• Du vill skapa marknad
• Du vill accelerera en samhällsförändring
• Du vill äga en konkurrensfördel

Som Victoria Olausson själv konstaterar: ”Med en stark hållbarhetsdebatt, med medvetna konsumenter och en större efterfrågan på gröna produkter, blir det mindre intressant att vara tyst”.

Jag ska inte fortsätta fördjupa mig i innehållet i boken, utan överlämnar med varm rekommendation till dig att själv ta del av denna utmärkta introduktion och översikt i ämnet. Efter att ha läst ett par andra böcker i ämnet och inte blivit mycket klokare, slår jag igen pärmarna till ”Grön kommunikation” med en känsla av att nu äntligen har många pusselbitar fallit på plats. Jag skulle vilja gå så långt att Victoria Olausson med ”Grön kommunikation” har lyckats med konststycket att definiera begreppet miljö- och hållbarhetskommunikation. Inte i en mening eller två, men boken är en utmärkt utgångspunkt för att kunna definiera begreppet inför sig själv. Och det är inte illa jobbat, Victoria!

Trovärdigt Max!

2010-02-14T10:56:00.002+01:00

Tidningen Miljörapporten har i sina senaste två nummer lyft frågan om klimatkompensation. Är själv intervjuad i senaste numret utifrån mitt förra blogginlägg om ”vår tids avlatsbrev”. Kul att bli uppmärksammad.

Hursomhelst, i decembernumret konstaterar Miljörapporten att ”många företags satsningar på att stärka varumärket och få kunderna att använda klimatkompensationen har misslyckats”. Man refererar till företag som SAS, Volvo, Kia, Apollo och Fritidsresor, vars satsningar har floppat. Volvo Personvagnar stoppade därför sin klimatkompensering.

Men vadå, stopp ett tag. Floppat, hur då floppat? Jo, gemensamt för dessa företag är att de har erbjudit kunderna att antingen klimatkompensera gratis eller mot en mycket liten summa pengar. Valet blir kundernas. Och merparten av kunderna nobbar.
Jaha, hur konstigt är det då? Om företagen lägger över den moraliska bördan på kunderna så uppstår vad? Skuldkänslor såklart. Inte konstigt att kunderna låter bli.

Varför ska det till att börja med vara kunden som ska ta det beslutet? Det avslöjar en cynisk och ogenomtänkt inställning hos dessa företag: ”Vadå, ska vi klimatkompensera för all vår verksamhet, för att vi vill och tycker det är bra?” Och när kunderna nobbar lägger man ner satsningen. Som om det bara handlade om att sälja mer för stunden, inte att i grunden förändra attityder, värderingar, agerande och därmed på lång sikt stärka sin position och attraktivitet i alla avseenden.

Se istället på hamburgerkedjan Max. De har valt att inte lägga ansvaret och beslutet i knät på kunden. Oavsett vad du väljer för mål så klimatkompenserar Max. Däremot redovisar Max tydligt hur mycket koldioxid varje enskild produkt ger upphov till och gör det på så sätt möjligt för kunden att ta ställning till om man vill äta klimatsmart eller inte. Ett väldigt trovärdigt och öppet sätt att hantera den egna klimatpåverkan.

Sedan kan man såklart ifrågasätta Max verksamhet i sig. Kan en snabbmatskedja överhuvudtaget vara trovärdig i miljö- och hållbarhetsfrågor? Själva verksamheten i sig är ju i högsta grad ohållbar!

Jo, men Max är inget annat än en spegel av vår livsstil. Det är inte Max det är fel på. Felet är att vi lever på ett sätt som gör att vi tyvärr behöver snabbmatskedjor som Max. Som konsult är detta väldigt tydligt. Tempot är högt, vi ska vara effektiva, möten kläms in på olika orter på för- och eftermiddag. Då finns det inte tid för en långsamt och kärleksfullt tillagad lunch inne i en stadskärna. En Max längs vägen blir en ofrånkomlig nödlösning för magen.

I det perspektivet ser jag det som högst positivt att Max tar det ansvar de kan. Framför allt vittnar deras modell på en i grunden ärlig vilja att kompensera för råvarornas klimatpåverkan. Oavsett vad jag som kund tycker. Samtidigt som jag kan ta ställning till vad jag ska äta utifrån klimatpåverkan. Väljer jag klimatsmart vinner både miljön och Max. Och troligen även min kropp.

Nu är vi klimatneutrala - i avlatsform?

2009-12-11T13:56:00.003+01:00

Wirtén PR har precis blivit Klimatneutralt företag. Det innebär att byrån i verktyget Svante har beräknat och redovisat sin klimatpåverkan. Så nu får vi kalla oss Klimatneutralt företag. Med vår inriktning på miljö- och hållbarhetskommunikation känns det som en självklarhet att ha gjort denna genomlysning.

Beräkningen visar att vår verksamhet ger upphov till 15 ton koldioxid per år. Det här klimatkompenserar vi genom att betala per ton koldioxid till ett stödprojekt i Indien, Sri Kalyani. Det är ett FN-kontrollerat projekt som kretsar kring en biobränsleanläggning. Projektet ger effekter i lokalsamhället och innefattar trädplantering, dricksvatten, gatubelysning och att distribuera mat och mediciner.

Visst känns det bra att klimatkompensera. Men det är naturligtvis ingen lösning på klimatproblemet. Och jag kan ärligen inte komma från känslan av vår tids avlatsbrev. Nu har vi en uppriktig ambition att fortsätta minska vår miljöpåverkan genom att se till att vår miljöpolicy verkligen efterlevs och genom att följa det åtgärdsprogram som vi har tagit fram i arbetet med att bli klimatneutral. Men ändå. Det här är business. För konsultföretaget Respect som tar bra betalt för att få tillgång till beräkningsverktyget Svante. Och för oss, som får använda loggan och kalla oss Klimatneutralt företag.

Såklart vi bara för detta inte är klimatneutrala. Användningen av internet är till exempel inte inkluderad i beräkningarna. Så mycket som vi använder söktjänster och otaliga andra serverbaserade tjänster. Varje dag, hela tiden. Hur mycket koldioxid ger exempelvis den här bloggen ifrån sig? Tänk på det, du som läser detta. Du pruttade iväg några hekto CO2 när du tryckte på returknappen för att komma hit. HUR många gram eller hekto, det vet ju däremot ingen.

Bara därför går vi vidare. Nästa steg blir att klimatneutralisera vår egen webbplats, www.wirten.se. För det stora värdet, tycker jag, ligger i kartläggningen och beräkningen av utsläpp. Att få svart på vitt hur mycket växthusgaser vi ger upphov till och VAD som ger de största utsläppen.

Vår klimatredovisning visar att resor är den i särklass största källan till utsläpp av växthusgaser på Wirtén. Den handlingsplan som vi har upprättat har därför stort fokus på våra resor. Men vi har redan gjort mycket tidigare. Vi tar sedan länge exempelvis i första hand tåg på våra tjänsteresor, i enlighet med vår miljöpolicy.

Nästa steg innebär som sagt att titta närmare på webbens utsläpp, och jag tror att det kommer visa på relativt höga utsläpp för ett tjänsteföretag som vårt. Det är lätt att lura sig att tro att allt som är digitalt och via internet är klimatvänligt. Det tror jag inte ett dugg på!

Bananas – ingen PR-kupp av Max

2009-10-11T11:22:00.004+02:00

I veckan gav hamburgerkedjan Max sitt stöd åt filmaren Fredrik Gerttens film Bananas, genom att stoppa alla inköp av produkter från Dole. I Sydsvenskan kunde vi läsa "PR-experten" Paul Ronges dom: "En PR-kupp". Vadå PR-kupp undrar jag. Återigen denna konspiratoriska föreställning om en PR-bransch som bara är ute efter att lura folk, där allt handlar om elak manipulation från kallblodigt cyniska kapitalister.
Max är ett företag som länge jobbat för att miljö, hållbarhet och socialt ansvar ska genomsyra hela företagets verksamhet. Då blir ett sådant här ställningstagande inte följden av "en medveten PR-strategi" som Paul Ronge inbillar sig. Det blir en naturlig följd av en medveten affärsstrategi.
Och om Max samtidigt plockar PR-poäng och stärker sin profil gentemot sina konkurrenter, so what? Det är ju precis det de ska få ut av sitt agerande. Föreställningen att det är fult att tjäna pengar och stärka sitt erbjudande med hjälp av en medveten och konsekvent miljö- och hållbarhetsstrategi är fullständigt förlegad.
Huvudproblemet med Max är snarare att deras affärsverksamhet i sig inte är hållbar och aldrig kan bli det. Å andra sidan fyller de ett behov, vilket visar på ett stort strukturfel i vårt samhälle och pekar på att verklig hållbarhet kräver en förändring av grundläggande strukturer i samhället, där jakten på tid är en av de stora bovarna. Men tills dess den nöten är knäckt är det bara att berömma Max för deras konsekventa hållning som gör det lite bättre att välja Max framför McDonalds eller Burger King. De gånger vi nödvändigtvis måste välja snabbmat.

Årets Almedalslista

2009-07-01T19:58:00.002+02:00

Det är kul att vara i Almedalen. En intensiv, hänförande och upplyftande upplevelse. Samtidigt är det väldigt skönt att sitta på båten hem igen och lämna kollot bakom sig. Tre dar av mingel, seminarier, rosévin och en stekande sol är precis vad man orkar med. Här samsas yta och djup, kloka tankar och tröttande svammel, engagemang och pliktskyldiga paneler. Just nu behöver jag lite distans och tid för att sortera intrycken, men här är i alla fall min Årets Almedalslista:

Årets godaste: Kall Visby Hansapils på Donners brunn.
Årets roligaste: SIS seminarium om ISO 26000, den kommande internationella standarden för socialt ansvarstagande. Låter kanske tråkigt, men var en fullträff.
Årets tråkigaste: Jan Björklund i Efterfrågat med Lars Adaktusson och Göran Gabrielsson.
Årets hetaste: Solen.
Årets mest inbjudande: Havet.
Årets populäraste: Vi på Wirtén när vi delade ut vattenflaskor från Sydvattens kampanj Drick kranvatten på Donners plats.
Årets oväntade: Frågan ”Får jag köpa den?” om Wirténs t-shirt ”I love PR”.
Årets tröttaste: Jag på Vinäger kl 00.30 natten till tisdag stirrande ner i vinglaset undrande ”Varför tog jag ett glas till?”
Årets återseende: Erik Fager, lobbyist på Läkemedelsindustrierna. 16 år sen vi sågs.
Årets nya bekantskap: Mikael ”Prinsen från Bredäng” Trolin, oppositionell folkpartist.
Årets paffaste: Alice Bah Kuhnke tror inte sina öron när hon får en dagssegling med Briggen Tre Kronor som tack för sin insats som moderator för ett seminarium om det stundande klimatavtalet Cop 15 i Köpenhamn.
Årets mest oseriösa: Restaurang Wallers försök att ta 55 spänn flaskan för sitt karaffvatten med argumentet ”vi investerar för miljön”. Bondfångeri.
Årets sanning: ”Då blir det ingen dricks här”, fastslagen av talmannens stabs- och presschef Alf Lindberg. På ovan nämnda Wallers.

Oändligt (nåja, nästan) mycket mer om Almedalsveckan hittar du på Almedalsbloggen

Några råd om miljö- och hållbarhetskommunikation

2009-06-10T19:21:00.004+02:00

Efter att ha varit på ett antal seminarier om miljö- och hållbarhetskommunikation klarnar bilden alltmer. Jag har fått min uppfattning som jag tidigare har gett uttryck för här på bloggen bekräftad. Miljö- och hållbarhetskommunikation handlar i grund och botten om att hålla sig till den goda kommunikationens grunder.

Förra veckan deltog jag i panelen på ett seminarium som Sustainable Business Hub arrangerade. Ett av de tongivande inslagen under eftermiddagen var en grupp studenter från George Washington University i Washington. De hade jämfört miljö- och hållbarhetskommunikationen från ett antal företag i USA med konkurrenter i Danmark och Sverige. Slutsatsen var väl inte helt oväntad: amerikanarna drar på mer och använder miljöargument i kommunikationen med kunderna. Svenskar och danskar vill ha precis allt på fötterna innan vi går ut med något. By the book, men kanske för försiktigt. Studenterna från Washington sammanfattade sina råd om miljö- och hållbarhetskommunikation i en rad punkter:

* Var ärlig.
* Var transparent.
* Involvera tredje part, d v s kunder och intressenter.
* Var engagerande.
* Koppla till internkommunikationen, medarbetarna är bästa ambassadörerna.
* Förankra arbetet i högsta ledningen.

Studenternas råd var ett eko från det frukostseminarium som vi på Wirtén arrangerade tillsammans med miljö- och hållbarhetsbyrån Goodpoint tidigare i maj. Där gav Rosman Jahja, ansvarig för CSR-kommunikation i Trelleborgkoncernen, i princip identiska råd.
Det verkligt intressanta är att det även är ett eko från ett seminarium om sociala medier jag var på för ett par veckor sedan. Där var råden i princip exakt likadana för de som vill börja använda sig av sociala medier mer aktivt: var ärlig, transparent, engagerad, generös med att bjuda på kunskap och råd och involvera kunder och intressenter.

Alltså: miljö- och hållbarhetskommunikation och sociala medier är en perfekt match. Bloggar och öppna forum är perfekta redskap när det kommer till miljö och hållbarhet. Bjud på kunskap och erfarenheter och bjud in till att samla kunskap och erfarenheter utifrån.

Eller vad är din erfarenhet? Kommentera gärna här på bloggen och sprid länken vidare via mail. Glöm inte att mail är den enklaste och ibland mest effektiva formen av sociala medier!

Den långa PR-svansen

2009-05-22T11:56:00.002+02:00

Har precis läst ut Chris Andersons ”The long tail”. Jo, jag vet, lite senfärdigt, men till alla er som ännu inte läst den: se till att få det gjort. Finns på svenska i billig pocket.

Kort-kort resumé: Den långa svansen är alla nischer som har blivit fullt tillgängliga tack vare digitaliseringen och internet. Chris Anderson driver tesen att hittarnas tyranni är över. Svansens huvud, som består av exempelvis hitlåtar, storfilmer, bred tv-underhållning med mera, tappar i betydelse, eftersom den långa svansen av småsäljare innebär enorma ekonomiska möjligheter. Digitaliserade produkter har ju noll i lagerkostnad. Dessutom finns de där ute. Hela tiden. Vi har i princip tillgång till all information hela tiden.

Det här kräver smarta filter som sållar i denna kakafoni och hittar precis det vi är intresserade av. Vi har fått det i form av Google, iTunes, nätbutiker som rekommenderar andra varor som kunder med samma smak har köpt etcetera.

Vi i PR-branschen, journalister och bloggare har fått Newsdesk som det smarta filtret. Newsdesk är inget annat än en tillämpning på det fenomen Chris Anderson kallar den långa svansen.

Medielandskapet är idag uppochnervända världen jämfört med för bara tio år sedan. Då, före internets stora genombrott, var tidningarnas nyhetschefer det stora filter genom vilket nästan all information sållades och värderades. Redaktionerna hade makten att bestämma vad vi skulle få veta. Nyheter kablades ut, vi fick ta vad som gavs.

Idag är det vi mediekonsumenter som har makten. Utbudet av kanaler och källor är i det närmaste oändligt. Vi kan enkelt med hjälp av RSS-flöden skräddarsy vårt eget nyhetsflöde och mixa bäst vi vill med redaktionella källor, bloggar och ursprungskällor som företagsinformation, politiska utsagor med mera. I det läget kan inte redaktionerna längre bara vara en bred nyhetsförmedlare. Tidningarna måste profilera sig. Ge läsaren en anledning att fortsätta låta deras redaktioner vara filter i informationskakafonin.

Vi i PR-branschen måste också förhålla oss till detta nya landskap. I en tid när alla, inklusive journalisterna, har tillgång till (nästan) all information alltid, duger det inte att bara med hagelsvärmsteknik spruta ut pressmeddelanden till allt och alla samtidigt. Vem hör? Vem ser? Vem orkar?

Även journalisterna är i skriande behov av filter. Som Google. Och Newsdesk, där inget skickas ut i blindo. Istället läggs pressmeddelanden ut på sajten. Journalister och bloggare prenumererar sedan på olika ämnesområden efter eget intresse. Följden blir att den smalaste av smala nyheter hittar fram till exakt rätt personer, bortom de kända och enkelt identifierade redaktionerna. Och inte bara på redaktionerna, utan även utanför, till alla som kan vara intresserade. Eftersom Newsdesk sökordsoptimerar allt för – just det, Google. Simsalabim så når vi PR-konsulter ut till ALLA som är intresserade av just den uppdragsgivarens lilla eller stora specialitet. Alla de där ute i den långa svansen som tidigare ansågs ointressanta. Men som i själva verket utgör basen för de flestas verksamheter.

Det är lysande. Nästan lite skrämmande. Google börjar likna ett orakel. Det är inte utan att jag börjar tänka på artificiell intelligens.

Miljökommunikation riskerar bli ett nytt buzzword

2009-03-17T14:42:00.001+01:00

Var på ett heldagsseminarium om hur rätt klimatkommunikation kan stärka varumärket förra veckan. Och min känsla förstärks: miljö- och klimatkommunikation är på väg att bli ganska innehållslösa buzzwords. Osäkerheten är stor kring begreppen. Som sociala medier. Eller ”den nya ekonomin” (kommer ni ihåg?). Eller för all del ”strategisk kommunikation”. Begrepp som konsulter som jag har mycket att tjäna på att sprida dimridåer kring. Skapa osäkerhet kring. Bygga en mystik kring en påstådd specialkompetens.

Jag vill påstå att det är mycket kejsarens nya kläder över de här begreppen. Miljökommunikation till exempel. Vad krävs för att kommunicera miljö specifikt som skiljer från annan kommunikation? Inte mycket. I grund och botten är det samma regler som vid all annan kommunikation: gör först, kommunicera sedan. Se till att vara trovärdig. Ljug inte. Var kreativ. Hitta kommunikativa symbolhandlingar som kan lyfta fram det verkliga miljöarbetet bakom.

Känner du igen det? Visst, grundläggande regler inom all företagskommunikation och allt varumärkesarbete. Sedan är det såklart närmast en förutsättning att ha en bra omvärldsanalys och kunskap om grundläggande miljöfrågor, vilka regleringar, lagar, certifieringar med mera som finns inom miljöområdet. Följa med i nyhetsflödet och ha koll på media som bevakar miljöfrågor. Sådant som följer naturligt av ett miljöengagemang och inte minst genom erfarenhet från området.

Det finns ingen magisk ask med miljökommunikationens hemligheter som konsulten öppnar i all hemlighet på byrån. Vad som krävs är intresse, engagemang och en hel del vardagsgrått arbete. Som att plöja regeringens klimat- och energiproposition - vilket jag ska kasta mig över nu. Måste bara hitta några tidsluckor i almanackan först!

Statens kluvna tunga i klimatfrågan

2008-12-07T22:15:00.003+01:00

Var på Naturvårdsverkets Klimatforum förra veckan. Väldigt bra program. Intressanta, relevanta föredrag. Bra diskussioner.

Men någonting känns väldigt konstigt. Här står statliga Naturvårdsverkets experter och med engagemang och eftertryck visar hur viktigt och bråttom det är att vi lägger om livsstil. Att ansvaret inte bara ligger på individnivå, utan att det också handlar om att undanröja systemfel. Fel som politikerna ytterst har ansvar för att få bort. Samtidigt bryter lika statliga Vattenfall brunkol så det ryker i Tyskland. Skövlar hela byar för att låta dagbrotten breda ut sig.

Hur kan man förvänta sig att vi enskilda ska lägga om hela vår livsstil när staten talar med djupt kluven tunga? Vad är det för mening att staten låter experter utreda och göra väl underbyggda (larm)rapporter när den samtidigt undergräver allt vad gäller klimatarbete genom att elda på brunkolsindustrin i Tyskland?

Fredrik Reinfeldt förklarar i en intervju i Sydsvenskan att staten inte ska lägga sig i och styra Vattenfall. Det är koncernledningens uppgift, inte ägarens, menar Reinfeldt. Goddag yxskaft Fredrik. Det hörs på namnet vad en styrelse ska göra: styra. Överlåter man det till ledningen, då blir det som i Skandia.

Det hela är sorgligt, beklämmande och patetiskt. Men Klimatforum var ändå en bra dag. En i princip fullsatt aula på Stockholms universitet, 1 100 personer var samlade. En av dem var Reinfeldts miljöminister, Andreas Carlgren. Men Vattenfall stod inte nämnt i hans manus. Undra på det.

Spara energi – vaccinet mot klimathotet

2008-11-14T20:12:00.000+01:00

Har just varit på Naturskyddsföreningens höstkonferens med temat ”Halva energin – hela välfärden”. Det lät spännande och programmet såg lovande ut. Men det var rätt ljummet måste jag säga. Alla deltagare var ju överens. Klart vi ska spara energi. Klart det går. Men hittills har trots allt inte mycket hänt, inte minst från regeringens sida. Det konfereras och det utreds. Och utredningarna blir försenade.

Ola Alterå, statssekreterare hos Maud Olofsson, gav dock vissa hoppingivande signaler. Att minska energianvändningen är temat för näringsdepartementet inför Sveriges ordförandeskap i EU nästa år, enligt Alterå. ”Eftersom det är det vi har fokuserat minst på hittills”.

Det är bra att Naturskyddsföreningen arrangerar sin konferens kring det här temat. Att minska vår användning har kommit helt i skuggan av förnyelsebara energikällor, elhybrider och koldioxidlagring. Trots att vi kan komma väldigt långt med hjälp av teknik som finns redan i dag.

Naturskyddsföreningen kräver halverad energianvändning till 2050. Det gör man helt rätt i. Först måste vi spara energi. När vi har minskat vår användning kan vi exportera grön, förnybar energi för att få effekt även i övriga Europa.
En rapport från Internationella Energiorganet IEA visar att det viktigaste sättet att minska utsläppen av växthusgaser är just energieffektivisering. Konsultfirman McKinsey har kommit fram till liknande slutsatser. Ändå får frågan inte särskilt stort genomslag i media.

Naturskyddsföreningens ordförande, Mikael Karlsson, får försöka synas mer i media. Han är nämligen en riktigt bra retoriker och levererar metaforer och oneliners på rad. Vaccin och medicin till exempel. Energieffektivisering är vaccinet mot klimatförändringarna. Medicinen är förnybara energislag. Hur logiskt riktig denna beskrivning är kan man ju fundera över. Men den är slagkraftig och lätt att förstå. Eller när han beskriver det faktum att vi kan komma långt genom att använda teknik som redan finns:
”Frukten hänger väldigt lågt, det är bara att plocka och njuta.” Kan inte låta bli ännu ett Mikael Karlsson-citat: ”En mental miljörevolution rullar fram över världen”. Snyggt Mikael, se nu bara till att media hör dig också.

Enligt en rapport från Sweco kan Sveriges totala energianvändning halveras redan till 2030. Så visst finns det hopp om klimatet. Och det finns (äntligen) visioner. USA har fått en president som sätter klimatarbetet högt på agendan och som vill ta över ledarrollen även i miljöarbetet. EU släppte igår ett nytt energipaket med flera skarpa åtgärder. Men det är verkligen dags att det händer konkreta saker. Dags att sluta prata. Och sluta sitta av tiden på sådana här konferenser.

Passion for business - även för män

2008-11-09T17:47:00.005+01:00

En kompis reagerade på senaste inlägget. Hon tyckte att jag i själva verket la över ansvaret för ojämlikheten på kvinnan. Det var inte så jag menade. En icke-handling från en man är också en handling. Jag ser resonemanget som ett försök till förklaring, aldrig som en ursäkt för oss män att inte ta tag i situationen och aktivt jobba för en förändring.

Men diskussionen i sig är viktig och leder till förändring. Själv har jag efter detta blivit mer medveten om min egen roll i mitt förhållande och varit uppmärksam på situationer där jag borde göra mer men inte har ”behövt”. Och tagit tag i saken. Känns riktigt skönt, hoppas det fortsätter.

Nåväl, hur är då Anna Carrfors Bråkenhielms tidning, Passion for Business? Riktigt bra. Länge sedan jag läste ett livsstilsmagasin som kändes angeläget, engagerande och – på riktigt. Detta visserligen sagt med stort överseende för att de flesta som intervjuas är SÅ framgångsrika och lyckliga och duktiga. Det som ska vara inspiration blir lätt flåshurtigt och utmattande och kanske till och med lite nedslående. "Och här sitter jag och kommer ingen vart…"

Men, i övrigt är hela upplägget intressant, överraskande och intelligent. Överraskande mest i att det är så traditionellt. Inget flams. Inte 40 sidor redaktionell prylreklam. Enkelt, rakt på sak, människor i fokus, kort och längre om vartannat i en mix helt by the book. Det är vinkeln på kvinnligt företagande – i allt – som gör tidningen så bra.

Det närmaste jag kommer att tänka på är tidningen Chef. Här finns många likheter. Passion for Business är ingen affärstidning. Det är en karriärtidning. Och när de spränger in några sidor mode så känns det inte krystat. Känns inte som en ursäkt för produktplacering och utfyllnad för att skapa ett ”fylligt” magasin. Det känns bara helt rätt. När får jag som man ett liknande magasin? Fast ärligt talat, behöver jag det? Det går lika bra med Passion for Business. För den visar ju faktiskt en spegelbild av mitt eget liv och situation. Fast spegelvänt liksom.

Som manlig chef tycker jag det är urintressant att läsa om mammorna som gjorde karriär och hur deras nu vuxna barn upplevde det. Eller om undersökningen som visar att var tredje kvinna oroar sig för att föräldraledigheten skadar karriären. Om Liza Marklunds syn på framgången och sin karriär ur ett kvinnligt perspektiv. Varför skulle det inte angå mig som man?

Bäst är när finansmannen Christer Gardell intervjuas under vinjetten Topman (nej, den vinjetten får de allt byta, lågvatten!). Han är så jämställd och så van vid att jobba med kvinnor och oj vad han söker efter kvinnliga medarbetare och oj vad de skulle bidra med mycket i finansvärlden. Han verkar vara en riktig "topman" i ordets alla bemärkelser. Tills sista frågan tar upp att han är tävlingsmänniska och hur viktigt är egentligen tävlandet i jobbet? ”Väldigt viktigt. Jag försöker alltid att hitta tävlingsmomentet. /…/ Jag konstaterar att kvinnor är mindre benägna att tävla.”

Trots vad han konstaterar (oavsett om det är rätt eller fel) är han inte det minsta intresserad av att själv ändra perspektiv eller värderingar. Så att hans arbetsmiljö och kultur kanske skulle trigga fler kvinnor att lockas till hans företag. Om du någon gång undrat vad strukturell ojämlikhet innebär har du ett klockrent exempel här.

Den 9 december går jag till tidningsbutiken. Då kommer nästa nummer av Passion for Business. Hoppas de har flyttat den från hyllan med damtidningar då.

När ska vi män tvingas balansera i tillvaron?

2008-09-24T10:22:00.006+02:00

Var på Rapidus frukostmöte igår. Jan Wifstrand intervjuade Anna Carrfors Bråkenhielm, tidigare vd på TV-produktionsbolaget Strix, nu på konkurrenten och egenstartade Silverback. Dokusåpornas drottning i Sverige. Jan Wifstrand var i vanlig ordning lysande: påläst, underhållande, tajmad. Anna Carrfors Bråkenhielm gav ett oväntat tillbakadraget intryck. Tillbakadragen men intensiv på samma gång. Tillhör själv de som har dömt henne utifrån hennes gärning. Har alltid tyckt att dokusåpor är extremt ointressanta, banala, fördummande och förnedrande historier. Med några få undantag, exempelvis Idol och Talang.

Men att projicera dessa omdömen på personen Anna Carrfors Bråkenhielm är naturligtvis lika fel som omdömeslöst. Det som förvånade mest var hennes genomtänkta analys av kvinnors situation på arbetsmarknaden, och de attityder som lever kvar, en analys som ligger till grund för hennes satsning på magasinet ”Passion for business”. Ett affärsmagasin helt riktat till kvinnor, producerat helt och hållet med ett kvinnligt perspektiv. Det vill säga annorlunda. Som hon själv uttrycker det: ”Dagens Industri, Svd Näringsliv och Veckans Affärer är alla jättebra på att lyfta fram kvinnor i näringslivet. Men de har inte det kvinnliga perspektivet”.

Vad är då ”det kvinnliga perspektivet” enligt Bråkenhielm? Att kvinnor hela tiden balanserar i tillvaron, mellan yrkesidentiteten, familjeidentiteten och kvinnoidentiteten. Och att det aldrig är på och av med respektive roll, utan hela tiden allt på en och samma gång. Med följden att kvinnor som bejakar sitt yrkesliv betraktas med lite misstänksamhet. Dessa är väl med automatik då sämre familjemammor och därmed sämre som kvinnor. Och vice versa.

Bråkenhielms analys är intressant. Jag tror det ligger mycket i detta med balanserandet i tillvaron som typiskt kvinnligt (säkerligen ingen ny slutsats för ena halvan av mänskligheten…). Medan vi män mer stänger på och av, med uppenbar risk att det aldrig blir ”av” vad gäller yrkesidentiteten, eftersom vi som lever i ett heterosexuellt förhållande har en kvinnlig livspartner hemma som klarar allt samtidigt och därför tvingas vi aldrig att stänga av helt och fokusera på familjelivet och/eller den privata identiteten. När ska vi tvingas anta den utmaningen?

Den ständiga balansgången är också det som gör det så viktigt att fler kvinnor kommer in i ledningsgrupper och styrelser, och att vi har en jämn könsfördelning på våra arbetsplatser. Det kvinnliga perspektivet ger en annan dimension på hur vi lever, som jag är helt övertygad om är en framgångsfaktor. Det bidrar också till en annan arbetskultur och arbetsmoral, som inte har traditionellt manliga värderingar som utgångspunkt. Vi (ja, Wirtén PR ligger efter här) som inte lyckas med detta kommer att få problem på lång sikt.

Allt oftare hörs röster med ett genusperspektiv från oväntat håll, med helt andra utgångspunkter än den traditionella vänsterfeminismen. I det avseendet förvånade och imponerade Anna Carrfors Bråkenhielm.

Vill du rädda gammelskog? Klicka här!

2008-09-08T21:22:00.002+02:00

Mina föräldrar har en sommarstuga i norra Blekinge, idylliskt läge vid en liten insjö. Runt omkring tät blandskog av en sort jag tror få är förunnade att uppleva. Gammal skog. John Bauer-skog. Omkullfallna trädstammar, mossa, myror. Kungsfåglar som svirrar i granpartierna. Urgamla dofter. Helt enkelt vidunderligt vacker och själsläkande skog.

För ett antal år sedan började skogsmaskiner ljuda och konkurrera med spillkråkor och tjädrar. Skogen var i fara, skulle huggas ner. Skogsvägar anlades, träd märktes ut. Det var sorg i familjen och bland stugägarna runtomkring. Hur kunde detta vara möjligt? Hur kunde någon få för sig?

Hur det nu var räddades skogen i sista stund. Länsstyrelsen gjorde en insats och skyddade området. Tror jag. Den står i alla fall kvar fortfarande. Men alla har inte samma tur. Det avverkas mer skog i Sverige än på länge. Skogsåkrar såväl som gammelskog. Vad kan man göra?

Tack och lov finns det engagerade själar som går från tanke till handling. Som Jenny och Ann som kläckte den fantastiska idén bakom stiftelsen Ett klick för skogen. Det är så enkelt och genialt. Gå in på sajten, www.ettklickforskogen.se, klicka på en knapp och vips har du räddat en liten bit av Verles gammelskog, cirka fem mil nordost om Göteborg. När du klickar får någon av sponsorerna betala. Ju mer klick, desto mer pengar.

7 450 000 kronor. Så mycket kostar det att köpa loss skogen från ägaren som annars kommer att avverka rubbet. Det är bråttom. Senast den 19 mars 2009 måste pengarna upp på bordet. Det fattas sex miljoner. Så in och klicka! Varje dag!! Och du kan göra mer. Om du har en egen blogg, gör som jag, berätta om sajten, sprid budskapet. Bli volontär. Sätt upp planscher. Eller...Ja, nu blir det kanske för jobbigt. Men ett klick, det fixar vi. Helst varje dag. Det är vi skyldiga oss själva. Och våra barn.

Börja med att klicka på det här inläggets rubrik. Det tar dig till www.ettklickforskogen.se

Lobbyisterna äger Almedalen

2008-07-09T10:40:00.000+02:00

Efter tio seminarier, två partiledartal, två partiledarutfrågningar och ett pr-mingel på två och en halv dag kan jag enkelt konstatera: Det är lobbyisterna som äger Almedalen. Förvisso är det riksdagspartierna tillsammans med Gotlands kommun som arrangerar det hela. Men det är lobbyisterna i intresseorganisationerna och näringslivet som med eller utan hjälp av pr-konsulter bjuder upp till dans.

Partiernas tal, i år utförda genomgående av partiledarna, känns mer som ett pikant inslag. Det är inte därför vi här. Det här är som ett Roskilde eller Hultsfred för alla påverkare. Det handlar om att synas och träffas och få fram sina budskap på olika sätt.

Almedalen har utvecklats till ett ganska fantastiskt fenomen i dessa dagar när vi ofta pratar om ett demokratiskt underskott. Här kan alla påverkare, hög som låg, på ett enkelt sätt träffa politiker, tjänstemän och intresseorganisationer. Allt är öppet (nåja, här finns förstås massor med vip-mingel, men det mesta är faktiskt helt öppet för alla) och alla är inställda på att träffas och lyssna på varandra, att introduceras för nya människor och intressen.

De flesta seminarier är inget annat än lobbyverktyg. Politiker ”grillas” i paneler, men syftet är självklart bara att få fram arrangörens budskap. Eller som Sofia Arkelsten från moderaterna uttryckte på ett seminarium ungefär: Jag vet ju att ni ordnar det här för att ni vill ha pengar av oss politiker och att hela Almedalsveckan går ut på det.

Är det här bra eller dåligt? Precis, PR-konsultföretagens branschorganisation, arrangerade igår ett seminarium med just det temat. Är lobbying ett hot mot demokratin eller en demokratisk rättighet?

Ja, efter ett par dagar här är min slutsats ungefär som den eniga panelen: Lobbying är inte bara en demokratisk rättighet, det är som Precis ordförande Hans Gennerud uttryckte det, till och med en skyldighet. Och om lobbying, precis som fallet är i Almedalen, omges av största möjliga öppenhet kan vi förhoppningsvis även få bort den konspiratoriska aura som begreppet är förknippat med.

Almedalen är en fantastisk arena för påverkan. Som privatpersoner är vår huvudsakliga arena valen och valrörelserna. Näringsliv och intresseorganisationer har hittat sin arena i Almedalen. För mig är detta helt självklart positivt och en rejäl vitamininjektion i en annars ganska sömnig demokrati.

Politiker och beslutsfattande tjänstemän behöver den här arenan. En chans att få ny kunskap, information och reflektioner som underlag för framtida beslut. Och hade utbytet inte varit ömsesidigt hade politikerna inte varit här, då hade de självklart flytt hals över huvud.

Jag har under drygt två dagar fått möjlighet att prata med kommunalråd, riksdagsledamöter, generaldirektörer, vd:ar, presschefer, journalister, informatörer och pr-konsulter. Koncentrerat, fokuserat och inte minst, lättsamt och informellt.

Nu går jag på semester. Men jag längtar redan efter nästa Almedalsvecka.

På plats i Almedalen

2008-07-06T20:53:00.004+02:00

I mitt senaste inlägg här på bloggen konstaterade jag att jag var asocial på nätet. Det var fyra månader sedan. Jag behöver ju inte ta mig själv så bokstavligt...

Nu är jag i alla fall på plats på Almedalsveckan - årets stora mingelfestival för alla lobbyister, politiker och pr-folk.

Regnet har strilat över Visby hela dan och lagt lite sordin över uppstarten. Den har kännts lite trevande faktiskt. Men jag inledde veckan med att besöka LRF:s och Krav:s seminarium om klimatmärkning av livsmedel - ett projekt man driver tillsammans och som snart kommer att nå oss konsumenter. Intressant fråga med många inbyggda målkonflikter. Är det verkligen per definition klimatdåligt att äta nötkött? Om man klimatmärker nötkött producerat på ett relativt klimatbra sätt, jämfört med annat nötkött, men inte ger märket till konventionellt uppfött fläskkött, som ändå ger upphov till betydligt mindre växthusgaser än det klimatmärkta nötköttet, har man då uppnått det man ville?

Pia Lindeskog från KF Konsument ställde frågan om det arbete som ligger bakom klimatmärkningen nödvändigtvis måste leda till ännu en märkning, där ansvaret faktiskt skjuts över på konsumenten? Hon har en poäng, det är lätt att bli förvirrad som konsument och gå vilse i märkningsdjungeln. Man kan ju tycka att konsumenten har rätt att kräva av handeln och producenterna ett ansvar att alltid sträva efter minsta möjliga klimatpåverkan.

Även varumärkesfrågan belystes. Hur påverkas till exempel varumärket Krav av att de ställer sig bakom ännu en märkning, eller att de tillåter någon form av tilläggsmärkning till Krav-märket? Hur blir vår syn på "vanliga" Krav-märkta varor, blir vi misstänksamma och devalverar vi automatiskt Krav-märket när det plötsligt dyker upp ett nytt och "finare" Krav-märke? Jag tror att risken finns och att Krav måste tänka till.

Märkning eller inte, om vi helt enkelt började äta mindre nötkött och slutade slänga mat i den omfattning vi gör, skulle väldigt mycket uppnås för att minska utsläppen av växthusgaser. Medan jag hör debatten om märkningens vara eller inte vara kommer jag inte från känslan av att de inblandade fokuserar på fel sak.

Minns ni kostcirkeln? Den fick jag lära mig i skolan. Kanske just därför har den alltid kännts lite väl präktig. Men om vi bara följde den skulle vi få en betydligt mer balanserad kost ur alla aspekter: både för vår egen hälsa och för klimatet.

Hjälp, jag är asocial!

2008-03-09T21:15:00.002+01:00

Tidningen Dagens Media hade en stor special om så kallade sociala medier i veckan. Communities, bloggar, Youtube, nätverk. Bara så du vet: hänger du inte med här och är aktiv är du långt, långt ute i perifirin. Ensam, utestängd, arkiverad.

Tidningen har gjort en minienkät och ringt runt till ett antal företrädare för PR- och reklambranschen, och frågat vilka sociala medier de använder. Jösses säger jag bara. I princip alla var aktiva på Facebook. Och populära var de. 120, 200, 280 vänner. Den ena bräckte den andra. Utöver Facebook var det My Space, bloggar (jodå, plural, en del hade flera igång), diverse forum och det ena med det tredje.

Jag vet inte vad mina kollegor gör på jobbet, men själv jobbar jag tämligen intensivt och har fullt upp med att ge allt för våra kunder. När jag inte jobbar ORKAR JAG INTE VARA UPPKOPPLAD HELA TIDEN! Ursäkta att jag skriker, men jag blir lite trött.

På min lediga tid prioriterar jag annat. Jag måste säga att det ger mig hundrafalt mer att träna eller coacha på match med P-94:orna i Södradals innebandy än att uppdatera sin Facebook och svara på alla oräkneliga utmaningar i diverse frågesporter.
Själv finns jag inte på Facebook. Däremot har jag en plats på (säger man så?) Linked in, ett Facebook inriktat på affärskontakter. Där har jag två vänner...

Och så har jag ju den här bloggen. Ja, ni märker hur ofta jag uppdaterar den. Men det får faktiskt bli så. När jag har tid och något vettigt att säga är det riktigt roligt att blogga. Men blir det ett dåligt samvete skapar det bara stress. Precis som Facebook, Youtube och allt annat man "måste" hänga med i. Det måste du inte alls. Gå en sväng i skogen istället. Eller ring den där kompisen du inte har snackat med på ett halvår. Bjud in till en fika eller middag. Det är ett bättre sätt att bli bekräftad och sedd. Om det nu är där skon klämmer.

Du får väl kalla mig gammaldags webbreaktionär. Men på nätet är och förblir jag asocial. I alla fall om man jämför med mina kollegor i branschen. Det känns skönt.

Damernas skavande värld

2008-01-13T20:37:00.000+01:00

Har just läst en riktigt intressant artikel i Damernas Värld: "Sluta curla för din man". Budskapet är i korthet att kvinnorna ska sluta att med automatik ansvara för alla vardagsbestyr som att hålla reda på barnens gympa, utedagar med matsäck, när det är dags att köpa nya strumpor och ytterkläder till barnen etcetera. Ofta har mannen i familjen ingen susning om detta.

Det ligger mycket i artikeln, även om jag väl tycker att artikelförfattaren hårddrar lite väl, männen framstår som fullständigt odugliga latmaskar. Tycker själv att jag ALDRIG har tid till mig själv. Det ska städas, handlas, lagas mat och/eller diskas, fixas med huset (vem håller koll på den biten...???), läsas för yngsta dottern, fixa datorproblem (gissa än en gång vem som håller koll på sånt, men det räknas tydligen inte).

Nåväl, artikeln var trots allt intressant och hade bra poänger, t ex att kvinnor uppfostras att ta ansvar på det privata området. (jag erkänner, jag har dålig koll på barnens gympapåsar).

Men så vänder jag blad och möts av rubriken "Hitta din drivkraft" och en stor bild på en halvjoggande leende och till synes helt lycklig och vacker kvinna. Något skvaver här. Det funkar inte. Budskapen krockar.

Inte för att en närläsning av artikeln visar att den helt motsäger "Sluta curla för din man". Men läs följande citat: "När människor fattar ett beslut fattar de faktiskt det absolut bästa beslut de kan fatta för stunden." Jaha, så om mamman i en familj beslutar sig för att sköta strumpköpen, gympapåsarna, matsäckarna och tvättvikningen utan att involvera mannen så är det plötsligt det bästa beslutet?

Nej, det skaver som sagt. Hela tidningen är för övrigt full av vackra, leende och välklädda kvinnor så långt från gympapåsar och leverpastejmackor med drickyoghurt man kan komma. Och tips om heminredning och att annat för den som tar ansvar för den privata sfären.

Så här går det när det saknas en publicistisk idé bakom utgivningen. När journalistiken helt reduceras till ett alibi för att sälja annonser. Istället för tvärtom.

Känner du dig orolig?

2007-12-07T09:36:00.000+01:00

Var på Sydsvenska Industri- och Handelskammarens höstmöte häromveckan. Paneldebatt under ledning av Lennart Ekdahl (egotrippad, icke-lyssnande och patroniserande, förvisso underhållande, men tämligen kass som moderator) med bl a vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl Persson och överste Bo Pellnäs i panelen.

En av frågorna var om de kände sig oroliga inför framtiden. Men nej, det var de flesta inte ett dugg oroliga (undantag för Pellnäs som var underbart pessimistiskt...), men var det något som oroade var det väl möjligheten att få jobb etc. Klimathotet berördes, men det ordnar sig säkert, det fixar vi med ny teknik och vi har alltid lyckats lösa alla problem tidigare. Lite så, om jag överdriver.

Min poäng är att ingen tog upp klimathotet spontant som ett allvarligt hot, den största utmaningen vi har stått inför sedan jag vet inte vad. Tällbergstiftelsens ordförande Bo Ekman jämför i ett debattinlägg på Svd den 4/12 med kampen mot fascismen under andra världskriget. Ungefär så är det väl.

Nu samlas världens toppolitiker på Bali för att försöka enas om något. Klart man är pessimistisk. Först med en ny president i USA kan det bli rejäl fart. EU har redan visat ambition, näste president i USA inser förhoppningsvis att om USA inte tar täten i klimatfrågan så tappar de greppet om världspolitiken.

Precis som Bo Ekman skriver kommer ansträngningarna att lösa klimathoten att leda till en ny världsordning. Det är en möjlighet som kanske till och med kan få orättvisorna att utjämnas i världen.

En god vän åker till Västindien på semester i februari. Som han sa: "Sista chansen innan flyget stänger ner". För det är nog det som krävs: extremt dyrare bränslekostnader för att strypa "onödiga" resor och transporter. Tillbaka dit vi en gång var: Flyg blir en lyx förunnat de rikaste och näringslivet om det är tvunget. Inga mer charterresor. Inga mer lågprisflyg för weekendresan. En obehaglig sanning helt enkelt.

Såg om Al Gores film häromdagen. En imponerande uppvisning i retorik. Och skrämmande i sitt budskap, samtidigt hoppfull. Fortfarande orkar folk dividera om huruvida den är "sann" eller inte. Otroligt. "Ignorance is the enemy" som Rodney Crowell så klokt sjunger (fullständigt lysande spår från "The outsider", berör djupt!).

Ett par veckor till julafton. Regnet öser ner och smattrar ilsket mot plåttaket. Åtta plusgrader i hela landet. Det är bara att vänja sig.

Läs gärna Bo Ekmans debattinlägg:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_655535.svd

Hoppfullt i Haparanda

2007-11-03T14:16:00.000+01:00

Har just kommit hem från Haparanda-Tornio, där jag bland annat träffade kommunalrådet Sven-Erik Bucht. Ni vet han som fick Ingvar Kamprad att bygga ett Ikea-varuhus i den lilla gränsorten där längst upp i norr (nå, längst upp är det ju inte, det är fortfarande 19 mil till Pajala och 40-50 mil (!) till Kiruna).

I ett rasande tempo bläddrade han framåt i sin powerpoint-presentation. Det tog inte lång stund förrän han hade lyckats få en att känna att Haparanda (förlåt, Haparanda-Tornio ska man visst säga) minsann är något av ett centrum i Sverige, ja det är ju här allt händer och otroligt strategiskt placerat, vänd bara upp och ner på kartan så får ni se, blicka österut istället för söderut och nordkalotten är ju ett enormt geografiskt område som vi sörlänningar inte skänker minsta tanke. Det är här all utveckling kommer att ske framöver!

Nåja, väl hemkommen har jag återfått mitt sörländska perspektiv på tillvaron. En heldag i Köpenhamn fungerade som en nyttig kontrast och återställare. Men, tänk om övriga svenska kommunalråd åtminstonde var HÄLFTEN så visionära som Sven-Erik Bucht. Då hade det hänt saker runt om i Sverige. En annan slående sak var Buchts lysande omvärldsanalys. Hela hans vision och filosofi bygger på det som händer i Kina och Ryssland. "Här ska det gå snabbtåg till Kina. Där utvecklar man nu de inre, västra delarna av landet. Vad kommer då att bli smartast? Att frakta ut till östkusten för att sedan transportera via fartyg runt hela jorden, eller använda tåget direkt till Europa?"

Och vilken ort blir knutpunkt för att dirigera och lasta om godset, innan det går vidare till Sydeuropa eller till Narvik mot USA? Jo, just det, Haparanda-Tornio. Hoppas han får rätt, Bucht. Ett kommunalråd som så oförfärat vägrar ta ordet "omöjligt" i sin mun ska äras och beundras. Även om jag mötte andra som muttrade lite om att han skönmålar lite väl friskt.

En annan som skönmålade friskt var statsministern. Men vid det här laget är väl allt som bör sägas i fallet Schenström redan sagt. Men visst är det häpnadsväckande hur Reinfeldt gjorde alla fel: duckade för frågorna, gick till attack mot media, höll Schenström om ryggen och talade om fortsatt förtroende (trots att det var uppenbart att hon hade uppträtt berusad och direkt olämpligt), och mer eller mindre ljög ("har ni bevis för att hon var onykter?", ett uttalande han gjorde efter att han hade haft sitt första samtal med Schenström där hon hade medgivit att hon hade druckit vin).

Reinfeldt måste ha genomgått massor av medieträningar. Ändå gör han bort sig totalt. Men det är klart – det är väl Schenström som har hållit i medieträningen. Och hennes strategi har varit att tiga ihjäl besvärande frågor från media. Med en sådan lärare kan det bara gå på ett sätt.

Slå en signal Reinfeldt, så tar vi en medieträning – varför inte i Haparanda-Tornio? Så kan du få lite inspiration och visioner från Sven-Erik Bucht samtidigt. Det känns som att du kan behöva det just nu.

Champagne i en skybar i Stockholm

2007-10-21T18:49:00.000+02:00

Så stod man där igen och tog emot Svenska Publishingpriset, uppe på podiet på Foresta på Lidingö. För andra året i rad. Den här gången för Banverkets tidning Godset (förra året fick vi priset för Lunds medborgartidning Idéernas Lund).

Visst är det roligt att tävla? Det går inte att komma ifrån, det måste vara en av människans starkaste drifter. När man sen vinner känns livet härligt och fjäderlätt.
Nu har vi två statyetter som pryder sin plats på kontoret i Lund.

Det bästa med denna galakväll var nog ändå dess avslutning i Hotell Royal Vikings skybar. Äntligen, för första gången, kände jag att jag förtjänade och hade alla skäl i världen att beställa en pava äkta champagne på krogen. Bara sådär, rakt över disk. I en schysst skybar dessutom! Kände mig inte så lite som en äkta King Arne. Fyra glas, en flaska Moet & Chardon och en ishink. Oslagbar känsla. Jag inbillade mig att för ett par sekunder riktades alla blickar på mig. (rent självbedrägeri såklart, men det är fullt tillåtet i ett sådant ögonblick).

Vad som ligger bakom detta behov av självhävdelse har jag inget svar på. Men det är nog en lika urgammal och stark drift som behovet att tävla. Och som vi alla vet: The winner takes it all. Skål!

PS. Moet & Chandon är överskattad som champagne. Testa Launois Blanc de blanc istället. Fantastisk!

När det går fekalier i retoriken

2007-10-07T19:55:00.000+02:00

Medieträning är bra och för alla som kan komma i kontakt med media helt nödvändigt. Men ibland blir det lite för bra. När den medietränade tar alltför bokstavligt på det som lärs ut. Som att förbereda ett budskap och försöka styra in sina svar på det. Konsten är att göra det på ett snyggt sätt. Gör man det osmidigt och utan att först lyssna på frågan som ställs blir det lätt komiskt.

Vi minns alla finansminister Bo Ringholms oerhört komiska presskonferens där han mekaniskt upprepar samma fras ordagrant från ett pressmeddelande, om och om igen, utan att bry sig om hur frågorna som ställs lyder.

Nu har det hänt igen. Nästan. Den här gången är det SSU:s ordförande Jytte Guteland som inte riktigt har förstått poängen i medieträningen. Och istället bjuder upp till en komisk föreställning.

SSU:are har tydligen varit på en resa till Bryssel. Efter en blöt natt på hotellet uppdagas det att någon eller några kletat ut bajs på golv och väggar i ett av hotellrummen. Så här kommenterar Jytte Guteland händelsen i P3:s program Rond tisdagen den 2 oktober:

”Jag vet att det var vuxna människor som har varit på en resa, och att de ska ta ansvar för beteendet på en resa”.

P3: Har du tagit reda på mer förutom det som står i tidningen?
”Jag har förhört mig om att det var vuxna människor som var med på en resa och att det inte var en SSU-aktivitet”.

P3: Men det var SSU:are?
”Det var vuxna människor på en resa, och det, eh, om någon var medlem i SSU så var det ändå så att det var vuxna människor som var på sin egen tid på en resa.”

P3: Spontana tankar när du öppnade tidningen?
”Ja, det var ju att vuxna människor ska ta ansvar för sitt eget handlande på en resa, eh, och ja, att man givetvis måste agera vuxet och ta sitt eget ansvar.”

P3: Och om de vuxna människorna är SSU:are och beter sig på det här sättet, är det lämpligt?
”Ja, jag värderar inte vad vuxna människor gör, men jag tycker själv att man som vuxen tar ett ansvar för hur man agerar.”

Visst Jytte, vi har fattat ditt budskap. Det var inte SSU:are, det var vuxna människor (vilket väl kan ifrågasättas…) och vuxna människor ska ta ansvar för sitt beteende. Detta är tydligen extra viktigt när man är ute på en resa. Som inte är arrangerad av någon. (vilket väl också kan ifrågasättas…).

Problemet Jytte är att du ofrivilligt skapar typisk P3-komik. De behöver inte ens busringa till dig för att du ska bjuda upp till show. Jag är helt övertygad om att punkten ”retoriska bryggor” ingick i din medieträning. Men du måste ha sovit i skolbänken just där. Istället har du bara snappat upp att du ska styra in intervjun till ditt budskap. Men då måste du se till att reportern hänger med i svängarna och byter fil. Så länge inte han eller hon vrider på ratten måste du hålla god min i passagerarsätet. Annars blir du överkörd. Fast i ditt fall hamnade du rakt i diket.

Måtte inga av de elever jag haft och kommer att ha i medieträning ta mig allt för bokstavligt när det gäller uppmaningen ”håll dig till ditt budskap”. Lyssna och lär på http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/arkiv.asp?ProgramID=2882&formatID=1&nyheter=1&Max=2007-10-04&Min=2007-04-23&PeriodStart=2007-10-07&Period=2&Artikel=1633027

Magnetisk musik

2007-09-30T20:16:00.000+02:00

Jag har spelat och lyssnat på oerhört mycket popmusik genom åren. Men det var längesedan popmusik kändes angelägen (då definierar jag inte Kent som pop...). De senaste åren har countryns bitterljuva toner varit min musikaliska livlina. Men nu änligen har jag blivit förförd igen. Av en norrman – Magnet. Eller Even Johansen som han egentligen heter.

Jag hade glömt att pop kunde vara så fullständigt oumbärligt. Så ljuvligt. Kanske är det för att här finns en bitterljuv melankoli som jag också hittar i countryn. Och minsann letar sig en blå pedal steel fram i Magnets ljudbild med jämna mellanrum. Det är knappast någon tillfällighet att han gör en underbar version av Dylans mest kända country-örhänge, Lay lady lay.

Plattan "On your side" får mig att smälta. Så perfekt. Så bräckligt. Så skört. Livet är vackert.

Se och lyssna själv på www.homeofmagnet.com

Affärer i klimatförändringens spår

2007-09-26T16:14:00.000+02:00

Vi ordnade ett frukostmöte med paneldebatt i måndags med rubriken "Hot och affärsmöjligheter i ett förändrat klimat". Förre landshövdingen i Skåne Bengt Holgersson berättade om huvuddragen i Klimat- och sårbarhetsutredningen som han presenterar för regeringen på måndag. I den efterföljande paneldebatten fick Lars Frithiof, koncernchef Eon Sverige, Berit Gullbransson, direktör Swentec och Martin Hagbyhn, koncernchef Läckeby Water Group, diskutera kring det nya stekheta begreppet cleantech.

Det var påfallande positiva tongångar, möjligheterna finns, menade panelen enigt. Men det gäller framför allt att bidra till en mental förändring, att vi som konsumenter och beslutsfattare i yrkeslivet börjar leva som vi lär. Det vill säga att vi inte bara säger att vi är beredda att köpa ekologisk mat, eller betala mer för miljövänlig energi, köpa miljöbilar och så vidare, utan att vi verkligen gör det också.

Att utmaningarna är enorma framgick tydligt av de scenarier som Bengt Holgersson beskrev. Ja, vi som har sett Al Gores film "En obehaglig sanning" vet vad det handlar om (för övrigt en fantastisk lektion i retorik, filmen borde ingå i alla PR-utbildningar...). Det som väcker hopp är väl att ju större utmaningarna är, desto större blir affärsmöjligheterna. Och när det vankas pengar, då händer det saker, ja då kan det plötsligt gå väldigt snabbt. Vi befinner oss nog vid en brytpunkt, där utmaningarna har blivit så stora att de ekonomiska fördelarna av att inte göra något snabbt vältrar över i nackdelar och risker.

Men var finns pengarna? Ja, inte i Sverige i alla fall, om man får tro panelen. Intresset från riskkapitalet kommer i huvudsak utifrån. Vilket ju är lite sorgligt och tragiskt. Läckeby Water Group är till salu, men oddsen att ägandet stannar i Sverige verkar höga. Vilket Martin Hagbyhn beklagar, i egenskap av svensk skattebetalare. Som koncernchef är han däremot helt neutral i frågan, det spelar ju ingen roll för själva företaget om det har svenska eller utländska ägare. Huvudsaken är att de agerar rätt i strategiska frågor.

Men vi har en tendens att tro att vi ligger så långt fram i Sverige på miljöområdet. Det vete sjutton. Bengt Holgersson påpekade att vi i Sverige kommer att få en relativt enkel resa för att klara klimatmålen. Konsekvenserna är så ohyggligt mycket större i exempelvis södra Europa. Och kanske är det därför det svenska riskkapitalet inte hänger med i svängarna. Utmaningarna är inte tillräckligt stora här, vi ser inte katastrofen komma med stormsteg på samma sätt som i andra delar av världen – därmed minskar även de ekonomiska incitamenten.

Oavsett vilken förklaringen är så är detta ljumma intresse i Sverige en gåta – och ett stort problem. Här finns massor av idéer och entreprenörskap, men det gäller att kunna få detta till kommersiellt fungerande produkter. Jag tror det ligger mycket i Lars Frithiofs råd: att fokusera på de styrkor som finns inom svensk miljöteknik. Inte låta statliga satsningar gå till höger och vänster och försöka finnas med överallt. Här tror jag teknik inom vatten, vind och biogas är exempel där svensk miljöteknik kan bli mycket stark internationellt. Och som Berit Gullbransson understryker: att kunna erbjuda helhetslösningar. Och lagarbete är vi ju bra på i Sverige – en fin tradition att ta med oss när vi nu står inför utmaningen att rädda vår tillvaro på den här planeten.